Eva Dozzi

Kort om mig

Jag föddes den tjugonde mars 1957 och skrev på mitt första förlagskontrakt den tjugonde mars 2007. Det var min femtioårspresent till mig själv. Hela livet hade jag tänkt att vad jag egentligen vill är att skriva, och om jag dör utan att ha publicerat åtminstone en bok är mitt liv förspillt!
De femtio åren mellan dessa båda marsdagar skrev jag sånger och sångtexter, dagböcker, noveller, revynummer, och två romanutkast. Jag pluggade, och hade samtidigt brödjobb som köksbiträde, diskare, hemvårdare, försäljare, hamburgerflippare, servitris, vakt på Polishuset, receptionist på Konserthuset, telefonist, tolk, illustratör, sångerska ...
Efter avslutade universitetsstudier i ryska och statsvetenskap gjorde jag helt om, gick en ettårig teaterskola och blev sedan sångerska och musiker på heltid – och lite skådespelare. När jag efter sju år i underhållningsbranschen fick en dotter slutade jag turnera och började jobba som radiopresentatör, talboksinläsare, filmspeaker, hallåa och sändningsledare på SVT och så småningom diversearbetare på Sveriges Radio. Jag gifte mig och fick en dotter till.
Ständigt har jag läst böcker. Det har inte gått en dag utan att jag haft näsan i en bok, och detta är ju författarutbildningen för mig: livet, läsandet, skrivandet och i viss mån musiken.

Vad jag gör under författarbesöken

Jag pratar gärna om att gå en vindlande väg fram till den första romanen debutera sent – vilket kanske kan uppmuntra de lite äldre; om hinder i skrivandet och hur man kan övervinna dem; om mina böcker, varför jag skrev dem och hur jag lade upp arbetet; om vikten av research och trovärdighet även i skönlitteraturen; om hur musik inspirerar mig under författandet.
Jag svarar på frågor och diskuterar gärna förhållandet mellan fiktion och fakta, mellan biografi och biofiktion: vad och vem får man skriva om? Frågan aktualiserades när jag skrev min debutroman om John Lennon och den är ständigt intressant. Får man fabulera om levande personer eller bara döda? Hur länge ska de i så fall ha varit döda? Får man skriva om stora män och kvinnor eller bara små? Eller får man skriva om vad och vem som helst?
Övriga ämnen i ”Jävla John” som lämpar sig för samtal är: könsroller och konstnärligt skapande, 60-talet, tonårsrevolutionen och Beatles, kärlek, passion mot bättre vetande, droger i artistvärlden, groupies och wannabes, musik och musik i litteraturen, om hur vi formas till dem vi är.
I ”Pick up”: om de sk raggningssällskapen i ”Spelets” kölvatten, om ”pickup” som företeelse, om casanovakomplexet, hämnd, kinnors och mäns föeställningar om kärlek - och om hur vilset och snedvridet vårt sökande efter denna kärlek kan bli.
"Sista spiken" skildrar ett fyllegräl mellan älskande i Uppsala som går så snett att det slutar i en tävling i spikning som blir ett större jippo än någon av de två deltagarna önskat.
Jag läser gärna ett stycke som behandlar något av dessa ämnen och diskuterar det. Kanske särskilt ”Pick up” bör vara intressant för yngre.

Verkförteckning

Bidrag i novellsamlingen Gåspennan 1991, Brombergs
Jävla John, Alfabeta 2008
Pick up – en romantisk komedi, Alfabeta 2010
Att leva istället för att överleva, med Eva Berlander, Podium 2011
Sista spiken, Lind & Co 2020