Kort om mig
Jag är en rätt så glad och öppen person, berättar gärna roliga historier. Har nog alltid gjort det.
Det var först sedan jag hunnit närma mig femtio som jag började sätta historierna på papper. Jag tyckte att jag hade så många människor att berätta om, som jag ville att resten av världen, som inte varit inne på verkstäder och fabriker kände och som de inte trodde fanns.
Det var så det började. Med noveller. i olika tidningar. Småningom så blev det en bok, ”På väg till natten”.
Då jobbade jag som lastbilsmontör på Scania i Södertälje, men hade också hunnit med att göra korvar i Konsums korvfabrik på Medborgarplatsen i Stockholm, kört truck på en skrotfirma, svetsat balkar och gjort trappor på en plåtslagerifirma och varit järnverksarbetare i Luleå. Det är alla dessa brokiga erfarenheter som gjort mig till författare.
Historierna är många, tröttnar jag på att skriva och berätta om hur det kan vara bakom fabriksmurar kan jag alltid börja gräva i potatislandet i Ångermanland, där jag växte upp. Där myllrar det av historier, eller så kan jag minnas hur det var att bo i Holland i början på sjuttiotalet, hur det kändes att vara utan språk.
Vad jag gör under författarbesöken
Eftersom jag under mer än tjugofem år försörjt mig som industriarbetare, brukar jag börja där. Många, både ungdomar och vuxna känner dåligt till världen bakom fabriksmurarna och brukar vara nyfikna och intresserade. Jag berättar och läser ur det jag skrivit, jag är rätt bra på att härma dialekter och gestalta mina texter så det kan bli rätt livat ibland.
Jag brukar också berätta hur det gick till när jag började skriva. Vad det var som fick mig att börja och hur jag gör, rent konkret.
Jag har olika teman beroende på sammanhang och intresse. Eftersom jag har skrivit flera berättelser om kvinnor som arbetar ensamma bland idel män kan det vara ett tema; många funderar kring hur det kan vara att vara ensam tjej på ett verkstadsgolv.
Ett annat tema kan vara arbetaren som försvann. Jag brukar spetsa till mina föredrag med ironi över hur medierna behandlar folk som jobbar inom industrin. Med jämna mellanrum dödförklaras en stor del av befolkningen och jag skojar med det. Jag tillhör det osynliga folket som bara ska jobba och hålla käften.
Jag har också skrivit om kvinnors osynliga arbete, alla de invandrarkvinnor som slet ut sig för att Välfärdssverige skulle kunna byggas, idag går de omkring förvärkta och söndriga och många gånger utan att ha riktigt djup kontakt med sina barnbarn, eftersom de inte talar samma språk.
Verkförteckning
På väg till natten-2002 (Bäckströms förlag)
Några gjorde hålen- 2004 (Bäckströms förlag)
Greklandssommaren – 2008 (Ordfront)
Drömfabriken - 2010
(Ordfront)
Fotograf: Calle Andersson/Scania
Information
Kategorier
Prosa
Målgrupp
Högstadium
Gymnasium
Vuxen
Medlem i
Författarcentrum Norr
