Kort om mig
Jag heter Matti Edén, är född 1967 i Lund och bosatt i Höör där jag jobbar som lärare på kulturskolan. Jag är sedan mitten av 1990-talet frilansande musik- och kulturskribent och jobbar numera mest för Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad. Har skrivit artiklar i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Tidskriften Artes.
Jag började skriva i sextonårsåldern. Det gick hand i hand med att jag flyttade hemifrån för att börja på musikgymnasiet. Där på S.t Petri läroverk i Malmö var varje dag ett äventyr och jag upptäckte massor av ny musik, litteratur och konst tillsammans med mina studiekamrater. Jag minns att jag på sommarlovet satt hemma hos mina föräldrar i trädgården i Höör under ett äppelträd och försökte skriva dikter. Min pappa, som var musiker och tonsättare fällde gillande kommentarer. Sedan följde skrivandet mig under studietiden på Lunds universitet, parallellt med studier i musikvetenskap, idéhistoria och filosofi plitade jag ner olika former av anteckningar. Det var dagbokslikande tankar, dikter, aforismer och små berättelser om vartannat. Min penna pekade inte i någon bestämd riktning, men när jag ser tillbaka så fanns lusten att verkligen skriva där hela tiden i bakhuvudet, den var lika stark som musicerandet och sedermera även nyfikenheten på scenkonst.
Efterhand började jag summera mina studier och kom fram till att jag ville skriva om musik och kultur. Jag började i liten skala skriva för den mängd olika småtidningar som florerade på den tiden; Mellersta Skåne, Kristianstadbladet, Norra Skåne och Hallands Nyheter. När jag 1994 fick erbjudandet att recensera klassisk musik för Sydsvenska Dagbladet, förhöll jag mig först avvaktande. Var det detta som var min grej – på riktigt? Det var det nog. Åren gick och jag växlande mellan musik, undervisning och musikjournalistik. Fick en del artiklar publicerade i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och tidskriften Artes.
Långt senare kom livet och gav mig en törn, som visade sig vara en knuff in i en skönlitterär gestaltning. Efter att ha gått igenom en skilsmässa och en farlig olycka på Ringsjöns is, där jag var nära att omkomma, dök impulsen att skriva en roman om mina erfarenheter upp som en blixt. Jag kan faktiskt inte beskriva det bättre. Jag hade tidigare inga planer på att delge allmänheten om det jag varit med om, tvärtom, det kändes alltför privat.
Impulsen kom som en formidé. Att bygga romanen på ett växelspel mellan olyckan på isen och relationen som följde, en kort intensiv relation som snabbt ledde till barn men som gradvis visade sig vara djupt destruktiv. Känslan av att ha blivit räddad av brandmannen ute på isen överfördes till känslan av att ha blivit räddad av kvinnan som kom in i mitt liv några månader efteråt, men visade sig ganska snabbt vara motsatser. Jag fann mig fångad i ett tillstånd av skräck och förstening, ett gradvis upplösande av den egna viljan och personligheten. Varje dag var som att gå på ett minfält och det gick inte att tänka mer än en dag i taget. Max. Samtidigt fanns det barn med i bilden, så det gick inte att bara lägga benen på ryggen.
I romanen Isen ville jag undersöka följande fråga: hur kunde jag hamna här? Hur kan en individ med en harmonisk barndom, stabila familjeförhållande och god självkänsla, med ett stort nätverk av goda vänner och bra relation till min släkt hamna så snett? Hur ser processen ut där man gradvis ger upp den egna viljan och bara låter sig slukas upp av en annan människas kraftfält?
Jag pratar också om hur det är att skriva om saker hänt i verkligheten. Även om texten forsade fram under två intensiva månader, då jag trots heltidsarbete och bestyr med barn, hus och hem, på något sätt fann tid till att skriva, uppstod i bearbetningsfasen många frågor. Hur förhåller sig texten till verkligheten? Hur påverkar formen, gestaltningen minnet av de faktiska händelserna? Hur kommer omgivningen, de personer som är inblandade att ta emot romanen?
Mitt ämne är också något som tyvärr många har erfarenheter av. Vårdnadstvister. Både händelserna och skrivandet om dem har fått mig att fundera mycket över hur sociala myndigheter och domstolsväsendet hanterar dessa fall där två föräldrar är oense om vad som är bäst för ett barn. Mitt perspektiv är av naturliga skäl faderns, och en reaktion på min roman har varit från pappor som säger sig aldrig ha läst detta tidigare: en skildring av en destruktiv relation utifrån mannens perspektiv och en efterföljande vårdnadstvist.
Vad jag gör under författarbesöken
Berättar om innehållet i min roman Isen. Tema: överlevnad. Destruktiva relationer utifrån ett manligt perspektiv, kunskap om vårdnadstvist. Jag pratar också om själva skrivprocessen, relationen mellan fiktion och verklighet.
Verkförteckning
Isen, roman (Storge 2022)
Fotograf: alf ljungqvist
Information
Kategorier
Prosa
Målgrupp
Vuxen
Medlem i
Författarcentrum Syd
